Kalo.blogg.se

Jag tänker bara mer och mer på att Valtorp inte är vårat längre. Min familj flyttade idag. Flyttade ifrån huset som jag växte upp i. Huset som är mitt allt. Jag älskade det stället! Och nu tänker såklart vissa "vafan Karro du har ju flyttat ifrån huset", visst det gjorde jag men jag visste att jag alltid skulle komma tillbaka till det när jag ville eftersom dom andra bodde kvar. Jag har mått skit i två veckor, skyllt på att det är stressigt i skolan när kompisar frågar varför jag är grinig hela tiden. Jag vill bara åka till mamma och stoppa allt. Men det är försent. Papprena skrev ju på i somras, dom nya ägarna har det för jävla bra! Jag önskar att dom tar hand om huset men jag vet att det inte blir så. Dom ska stänga av halva huset eftersom dom är 50+ och inte har nån användning av ett så stort hus. VEM FAN KÖPER ETT SÅNT STORT DÅ! idioter... Dessutom är det så mycket mark som måste skötas om, vi klara det knappt när pappa hade flyttat och då var vi 6 stycken!

Jag respekterar mammas beslut om att flytta till Skövde men usch.. mitt hem då.. Jag har så många minnen som kommer dö där.

Jag vill ha tillbaka mitt vackra hem i lilla Valtorp!

Nu helt plötsligt så fick jag sån lust att bara skriva. Bara skriva ut allt jag tycker och känner. Jag satt och kollade igenom facebook lite och sen gick jag in på mina bilder och kolla runt lite som jag brukar göra när jag har tråkigt och helt plötsligt slog det mig, fyfan va jag är bra! Jag är så stolt över mig själv! För första gången i hela mitt liv kan jag verkligen skrika ut att jag är bra. Jag menar jag har kommit så långt i livet och det var inte längesen jag gick i grundskolan och var totalt hatad av 90% av eleverna på skolan. Jag menar medans alla fortfarande är kvar hos sina familjer i området där man föddes och levt hela barndomen, så är jag ute i riktigt livet! Fan jag bor i en lägenhet med min pojkvän 8mil ifrån där jag föddes och går en helt annorlunda utbildning än dom gamla tråkiga samhäll, handel, natur, osv... Istället är jag fri. Jag lever exakt så jag vill. Det är så knäppt hur livet kan ändras på bara några månader.

Nu är lever jag upp till de kraven jag har om livet. När jag tar studenten drar jag vidare, bort ifrån Töreboda och till nått nytt ställe. Medans jag tror att dom flesta kommer vara kvar i sina barndoms områden och sedan leva ett patetiskt liv där. Så mycket... vad ska man säga.. dumt? har hänt mig och händer mig fortfarande men jag har tagit mig igenom allt och vuxit. Efter allt bråk, alla idioter, alla sjunkande betyg, allt väsen runt omkring mig så har jag tagit mig upp! Ni som försökte bryta ner mig i skolan och du som förstörde min familj hoppas ni har ett bra liv för ni kommer ha det tufft efter all skit ni satt alla andra i!

Det här är sånt jag kom på en söndags eftermiddag.