Kalo.blogg.se

Usch. Känns hemskt. Jag bröt kontakten med min pappa för några månader sedan pga personlig skäl och dessutom har jag och pappa en komplicerad relation. Jag önskar att det kunde bli som när jag var liten och jag faktiskt gillade honom. Jag hatar honom att jag hatar honom, om ni fattar va jag menar. Hade han inte bara blivit så jävla cp störd och förstört allt det bra. Nu litar jag inte på honom och kommer alltid att göra och allt är hans fel. Jag vet att det bara är hans fel och jag har ingenting med att saker blev som det blev men de klart man fortfarande känner att det var mitt fel. Att jag är inte lika speciell i hans ögon som mina syskon är. Det känns som om det är mitt fel, att jag är dålig men jag vet att det inte är så. Han är bara riktigt dum som favoriserar sina barn efter hur mycket han kan myta dom. Jag är för smart för han. Jag var för smart för att gå på hans mutor och då är jag inte värd lika mycket som mina yngre syskon. 

Jag önskar egentligen att mina syskon skulle ignorera honom. Skulle strunta totalt i honom occh ge honom ensamhet. Så som jag kände när han inte ens hörde av sig på mina födelsedagar. Jag ösnkar att han fick leva så jävla ensamt. 

Sånt här tänker jag på farsdag medans alla hyllar sina pappor och öser me kärlek.